Bertil Arkrans i pressen

Bertil Arkrans har alltid gjort en vänlig fantasieggande konst med motiv från den abstrakta världen. Meditationsbilder som både fungerat som vackra objekt, som man kan njuta av för deras egen skull – och som ledsagare in i en annan tillvaro både utanför, ut i den oändliga evighetens rymder, och inåt den egna själens skrymslen.

Det är utmärkande för Bertil Arkrans konst att han lägger  stor omsorg vid hantverket. Bilderna är otroligt genomarbetade med lager på lager färg, nästan osynliga men mycket verkningsfulla skiftningar och grundmaterialet är nästan uteslutande trä. Han arbetar i en dov färgskala dominerad av jordfärger och han blandar gärna olika tekniker. Ljuset är centralt i hans bilder. Man kan rent av tala om ett “livsljus”. Många av dessa bilder finns med på hans stora utställning på Tomelilla Konsthall. De har några år, rent av något årtionde på nacken men det är bara att konstatera att de bär åren mer än väl.

Det vilar en tidlöshet i hans bilder som gör att de fungerar som en spegel. Vi åldrar och vår uppfattning förändrar utifrån större erfarenhet men Bertil Arkrans bilder är desamma. Även om vi ser dem på olika sätt då och nu.  Men – och nu är det dags för fanfarerna – Bertil visar också ett antal objekt, eller skulpturer, som är helt nya och de är fantastiska.
Den yttre formen är ett antal stolar. De har åtminstone  stolens yttre förutsättning som fyra (ibland tre) ben, sits och ryggstöd. Men varje objekt (stol) är en egen individ och även här fungerar Bertil Arkrans konst som spegelbilder.

En stol speglar döden. Två tända ljus på en svart stol. En annan skildrar en födelse; en lavaström väller upp ur den havsblå sitsen. En tredje stol är genomborrad och ska leda våra tankar till smärtan som finns inom oss. Det är allvarligt, djupsinnigt och både tankeväckande och fantasieggande. Med det finns också en lust, en glädje i hans verk som balanserar mot det mörka allvarliga.

Robert Dahlström,
Ystads Allehanda


Ord som infinner sig är: Upplöst, flimrande, atmosfäriskt. Också inför Bertil Arkrans. Även om sådana reflektioner inte brukar användas inför verk som är så skulpturella. Formen är fast. den geometriska grunden är lika uppenbar som att formernas möten är otrogna mot samma geometri. Ytor möter varandra och bryter sönder, tränger sig in på de mest oväntade vis. Redan i ytorna själva uppenbaras ett slags genombrytningar. Arkrans använder de mest skiftande sätt att behandla ytor, att lägga på färg. Det blir som ett teckenförråd som tänder varje rum de skapar. I målningarna ställs slutna, skarpa former mot mer svävande uttryck – och bilderna öppnas som rumsliga atmosfäriska scener. Ytornas tilltal skapar ekon för våra blickar. Formens fasthet är paradoxalt nog ytans upplösning. I grunden ligger här en stark tradition i Sverige, där den geometriska insikten i konsten snabbt förmäldes med en intensiv tradition av naturmåleri; naturen har länge varit och förblivit projektion av det personliga tillatalet och den egna särarten. En av de starkaste poetiska faktorerna i svenskt måleri.

Thomas Millroth,
Författare, konsthistoriker, Konstmuseichef, Ystads Konstmuseum.


Med hjälp av de vises sten försökte medeltidens alkemister skapa guld. I form av en dryck, ett livselexir, skulle detta guld äga kraft att återskänka sjuka och åldringar hälsa och ungdom.Bertil Arkrans arbetar i sina nya målningar och skulpturer som något av en alkemist. Av färg, träplattor, wellpapp – och en konfessionslös andlighet som ersättning för de vises sten – vill han skapa en ny homogen enhet, en magisk, tidlös och stimulerande konst. Envetet, konsekvent, med stor hantverksskicklighet och estetisk sensibilitet bedriver han sina experiment i lantlig avskildhet i Sälshög i Skåne.

Bertil Arkrans är rationell mystiker som liksom Kandinsky anser att det andliga (das Geistige) bäst låter sig fångad i ett abstrakt eller halvabstrakt bildspråk. Och, liksom för Kandinsky, är musken en vitkigt inspirationskälla för honom. I flera av hans skenbart stränga och återhållsamma verk finns polära krafter och motgående linjerytmer som kan jämföras med kontrapunktisk musik. Befriad från avbildandets tvång söker Arkrans den universalitet och tidlöshet som kännetecknar musiken.

För flera år sedan när jag för första gången besökte Arkrans var hans originella ateljé inrymd i resterna av en gammal kvarn, full av verk bemålade träskulpturer i en ljust varierad färgskala. Det var föreställande verk, poetiska och fängslande. Men Arkrans gick vidare i en omutlig strävan mot ett större allvar och djup. Han började arbeta med enkla geometriska former och byggde arkitektoniskt strama friskulpturer och reliefer. De var på ett förunderligt sätt arketypiska och påminde om urgamla symboler och tecken.

I nonfigurativ form berättade dessa verk om spelet mellan olika krafter. ljus och mörker, liv och död, rörelse och vila, manligt och kvinnligt. Färgskalan var reducerad till huvudsakligen svart, grått och träets egna varma toner. Genom att lasera färg i flera omgångar och sedan slipa och borsta uppnåddes den effekten att färgen tycktes integrerad i träet. Ljuset verkade nu inte längre ligga på ytan utan komma inifrån själva materialet. På sitt sätt hade Arkrans nu lyckats förverkliga alkemisternas tro på möjligheten att skapa guld genom att förena olika material. För honom är det sammansmältningen av de olika elementen en symbol för oskiljbarheten mellan ande och material.

Med sällsynt konsekvens har Bertil Arkrans utvecklat och fördjupat sin konst. I sin formala förenkling och koloristiska återhållsamhet kan hans verk tyckas ha beröringspunkter med minimalismen. Men den har en nerv och intensitet och komplexitet som står betydligt närmare den abstrakta expressionismen. Konstruktioner utan förankring i en subjektivt förtätad inlevelse är främmande för Bertil Arkrans.

Gunnar Bråhammar